Var ute på en joggingtur i början av detta år, tror det var
i januari eller februari då det var ovanligt kallt. Minns att jag blev extra andfådd
och att det var lite jobbigare än vanligt att springa, men efter ett tag tänkte
inte så mycket mer på det. När jag hade joggat ungefär halva rundan (av totalt
1,4 mil), såg jag att det lite längre fram på vägen hade samlats en klunga med
omkring 6-8 personer. När jag närmade mig insåg jag att en person låg på marken
och att två personer försökte få liv i denne, med hjälp av HLR.
Själv stannade jag naturligtvis för att se om det fanns
något jag kunde göra. Personen som låg utslagen på marken hade börjat bli blå
om läpparna och det hela kändes väldigt skrämmande. En viss panik började sprida
i gruppen, men personerna som utförde HLR fortsatte outtröttligt, vi andra ropade
i desperation på livlösa flickan. Ropen ”Kom igen nu tjej!” och ”Vakna flickan!”
skar genom den kalla vinterluften. Plötsligt hostade hon till och hon anades
åter av egen maskin. Det gick inte att ta miste på lättnade och glädje bland
oss som stannat i löparspåret. Någon minut senare anlände ambulansen och
flickan kunde föras vidare till sjukhuset.
Vi som stannat, pustade ut och log medtagna mot varandra. Själv
fortsatte jag på min löparrunda, men tankarna under resten av joggingturen
kretsade kring, hur bräckliga våra liv faktiskt är. Sedan dess har jag flera
gånger tänkt på händelsen och varje gång har jag känt en väldig tacksamhet
inför att tjejen klarade sig. Något som också blev tydligt för mig i och med
händelsen, är hur bra det är att ha koll på HLR. Egentligen borda alla genomgå
någon form av HLR utbildning eftersom man aldrig vet när man kan komma behöva
denna kunskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar